En dag i Stockholm 1904 hände något som kom att få stor betydelse för dansens och gymnastikens utveckling i Sverige. En ung kvinna vrickade foten. Som en följd av detta uppmanades hon av sin värdinna på pensionatet där hon bodde att söka hjälp av en sjukgymnast. Detta blev upptakten till en livslång vänskap och kompanjonskap. Innan vi går in på betydelsen av detta möte måste jag berätta om dessa två personer. Anna var född 1876, Louise 1857. År 1904 var Anna alltså 28 år och Louise 47, det var 19 år mellan dem.
Anna hette egentligen inte Behle, hon växte upp som Anna Granbäck men inte heller det var hennes ”riktiga” namn. Mamman hette Sofie Nyberg och pappan August Theodor Adelswärd. Han ägde och bebodde godset Stäringe i Sörmland, hon var piga på samma gods. Åldersskillnaden dem emellan var närmare 70 år. Möjligen var det ändå ett kärleksförhållande för de hade två barn tillsammans, först en pojke, August (han hette som sin far), sedan Anna. Båda barnen bodde hon fosterföräldrar på ett torp under Stäringe och det var de som hette Granbäck. Barnen fick en ordentlig utbildning, familjen flyttade till Nyköping för att de skulle kunna gå i skolan och pojken tog till och med studenten, vilket på den tiden inte var vanligt för en arrendatorson. Anna gick i flickskolan och fick undervisning i musik, vilket var vanligt för döttrar ur borgarklassen. Det måste ha funnits pengar avsatta för barnen. Anna ansågs begåvad i musik och skulle så småningom ta privatlektioner i pianospel både i Uppsala och Stockholm. Hon tog en organistexamen år 1896 och hon sökte och kom in på Musikaliska Akademin år 1898 i piano- och solosångsklassen. Där gick hon fem terminer, innan hon genom en okänd välgörare fick åka till Paris och studera sång i en av de många ”cours” som man kunde anmäla sig till. Vid hemkomsten prövade hon in till Stockholmsoperan men refuserades då rösten ansågs för liten. 1904, då hon vrickade foten, hade hon återupptagit lektionerna i sång och scenisk framställning, dels hon en känd halsläkare, Gillis Bratt, dels hos Dramatenskådespelerskan Signe Hebbe. Kanske tänkte hon sig att själv öppna en ”cours” av parisisk modell, men det är ren spekulation från min sida. Louise Wikström var född 1857 i Nors församling några mil väster om Karlstad i Värmland, fadern lär ha varit storgodsägare och mycket förmögen.
Enligt Anna Behle var Louise inte den som tänkte sitta hemma och vänta på en godtagbar friare. Hon ville ha ett yrke och vara självförsörjande så hon tog sig till Stockholm och skrev 1879 in sig som en av de första kvinnliga eleverna vid Gymnastiska Centralinstitutet, GCI. Hon utexaminerades därifrån 1881 vid 24 års ålder som gymnastikdirektör. Man kan anta att föräldrarna i Värmland inte var så förtjusta i den framtidsbana deras dotter valt. Kvinnor ur borgarklassen hade på den tiden några få yrken att välja emellan. Småskollärarinna eller sjuksköterska var det vanligaste, de flesta försörjde sig som hustrur. Arbetarklassens döttrar kunde vara piga (på landet) eller jungfru (i stan), några blev expediter i en bod. Tvätterska, bagerska eller sömmerska gick också an. Vad som kunde sägas var ett anständigt yrke var väl kringgärdat med regler och gymnastikdirektör låg på gränsen till det accepterade. Det ansågs vare sig passande eller värdigt. Tankarna bakom gymnastikundervisning var emellertid hedervärda. Det låg i samhällets intressen att befolkningen var frisk och stark, inte minst kvinnorna som ju skulle föda barn eller som det står i GCIs historia ”skall i sitt lif nära ett annat lif”. Flickor i folkskolan och i vissa flickskolor skulle alltså undervisas i gymnastik och naturligtvis måste de då ha kvinnliga lärare. ”Det härav framkallade behovet av lärarinnor” medförde att man bildade en avdelning för kvinnliga elever på GCI år 1864. Endast fyra elever antogs. Historien visar att man var väldigt upptagen av hur eleverna skulle vara klädda och vilka rörelser de kunde få utföra. Undervisning för de manliga eleverna byggde på militära övningar, som att hoppa, springa, fäktas och brottas. Hjalmar Ling, son till Per Henrik Ling och institutets ledare på den tiden, antecknar en lång lista på vad flickor inte bör göra, bland annat alla militära och taktiska övningar och sådant som är direkt överfört från kadettskolan, men också övningar med tyngder eller ”hjärtuppdrivande övningar i s k klämställning” (vad nu det kunde vara?, min anmärkning). Inte heller övningar som ”utbilda tillgjordhet och sjåpighet”. Hjulningar och kullerbyttor var också olämpliga. Då Louise Wikström gick på GCI var utbildningen tvåårig. Därefter kunde man kalla sig gymnastikdirektör. Man kunde även komplettera med en ettårig kurs i sjukgymnastik. Efterfrågan på gymnastiklärarinnor var emellertid inte så stor och en stor det av de utexaminerade lärarinnorna fick inte arbete inom skolorna, utan försörjde sig på sjukgymnastiken. Och som vi sett var detta den punkt där Anna Behle och Louise Wikström träffades, med en stukad fot och en sjukgymnast. Att mötet dem emellan blev så betydelsefullt beror på flera saker – deras livssituation vid tiden, deras karaktärer och att de helt enkelt tyckte om varandra. Anna hade ju inte lyckats försörja sig på sin musik, lektionerna kostade mycket pengar. Louise var ekonomiskt oberoende och erbjöd sig genast att stå för Annas kostnader, i form av ett lån visserligen men det finns inga anteckningar om återbetalning. Nästa stora händelse i Annas och Lisas, som hon kallades, liv är Isadora Duncans gästspel på Östermalmsteatern 1906. Isadora Duncan var, och är ännu många år efter sin död, en av världens mest berömda dansare. Hennes stil bröt fullständigt med det som då, förutom sällskapsdans, var den enda genre som fanns, nämligen traditionell balett som den framfördes på Operan. Bort med tåspets och stela tutuer, här kom nu Isadora, barfota och klädd som en grekisk staty i böljande kläder som lät se kroppen och framförde böljande delvis improviserade rörelser till klassisk musik. Hon var en sensation och folk flockades till hennes föreställningar, de flesta lät sig bedåras, somliga förfasas. Att vara dansare var långt ifrån respektabelt, ”baletthoppa” jämställdes nästan med prostituerad. Det fanns även varietéartister som dansade, som t ex Jane Avril, som porträtterades av Toulouse-Lautrec, inte heller de några dygdemönster. Men för Anna var det livsomvälvande. Hon gick från föreställningen med en ny insikt – ”jag vill dansa”. För en person som hittills ägnat hela sin utbildning åt musik är detta en radikal omsvängning, särskilt som hon var 30 år gammal och aldrig dansat. Men två veckor senare, efter Isadoras avskedsföreställning tog Anna mod till sig och sökte upp Isadora i hennes loge, där hon halvlåg på en schäslong medan påklädaren sprutade parfym på henne, allt enligt Annas memoarer. Lisa, som var med och tydligen var den modiga av paret, fick framställa frågan om hur en ung dam utan tidigare erfarenhet skulle kunna bli dansare och de blev genast inbjudna till Isadora Duncans skola i Grünewald utanför Berlin. Sagt och gjort, väskorna packades med den för ändamålet inköpta dansdräkten, som Anna beskriver som en enkel baddräkt av ylletrikå med en luftig överklänning. Armar och ben skulle vara bara, på fötterna skulle man ha sandaler. Just innan de skulle resa publicerade Svenska Dagbladet en artikel om den nydanande pedagogen Emile Jacques-Dalcroze i Genève. Dennes sades ha uppfunnit en metod som revolutionerade musikundervisningen. Barn skulle inte börja med att lära sig spela ett instrument, vanligen piano, utan först skulle känslan för takt och rytm utvecklas genom kroppsrörelse till musik. Så Anna, som ju hade en minst sagt gedigen musikutbildning, och Lisa som ju som gymnastikdirektör hade utbildat sig att lära barn just kroppsrörelse, hade nu hittat något som de kunde ägna sig åt tillsammans. Anna stortrivdes som elev till Duncan. Hon var förtjust i det vackra huset, möblerat med kopior av antika statyer och vaser. Palmer i jättestora kinesiska krukor fläktade i sommarvinden. Skolan sköttes främst av Isadoras syster Elisabeth och tog emot unga elever, som också bodde där. Förutom dans studerade de vanliga skolämnen och för dem var undervisningen gratis. De vuxna eleverna, både damer och herrar, fick betala för sig, det var en del av affärsidén. Lektionerna för de vuxna var enskilda med inslag av grupptimmar. Eleverna i sina grekiska dräkter uppmanades att röra sig som om de vore ett med naturen, som om de utförde sina rörelser på en blomsteräng i strålande solsken eller så skred de värdigt upp och ner för en stor trappa, stundom anförda av en solist. Anna var utomordentligt stolt när hon för första gången fick utföra solistens roll och Louise fick medge att hon ”inte alls såg så tokig ut”. Louise deltog inte i lektionerna, utan höll sig till sin roll som betraktare. Den lätt svärmiska stämningen passade henne inte och man har svårt att föreställa sig henne springa runt på gräsmattorna som omgav huset med lätta sviktande språng. Hon saknade den logiskt sammanhängande teorin. Anna däremot säger att ”lektionerna roade henne ofantligt”. I slutet av juli 1906 for Anna och Lisa vidare mot Genève, där Emile Jacques-Dalcroze hade sitt institut för rytmisk gymnastik. Genast vid ankomsten skyndade Anna dit för att hälsa på professorn. Lisa lämnades på stationen för att ta hand om bagaget och finna ett bra pensionat. Det ger en bild av rollfördelningen i detta förhållande.
Professor Jacques-Dalcroze hade startat sitt institut redan 1892 och till hans sommarkurser i augusti månad samlades många vuxna elever, upp till 150 personer från hela Europa. Den första lektionen inleddes med att professorn förklarade sin metod som gick ut på hur man undervisade barn i musik och rytmik. Sedan uppmanades alla deltagare att blir som barn och ge sig hän i rörelser till den musik han improviserade på flygeln i den stora gymnastiksalen. Anna beskriver hur fri och lycklig hon kände sig när hon hoppade och dansade runt i salen. Även Lisa, som också deltog, var förtjust. Denna undervisning som visserligen var fri byggde ändå på en genomarbetad teori. Nu tyckte hon att de kommit rätt. Duncans och Dalcroze metoder utgick från helt olika utgångspunkter, men gick att kombinera som vi ska se. Isadora Duncan skriver i sina memoarer Mitt liv, som utkom på svenska år 1929 ”Min danskonst är ett bemödande att uttrycka sanningen om mitt eget jag i gester och rörlighet”. Inspirerad av den klassiska grekiska skulpturen och vasmålningar skapade hon den plastiska dansen där hon utgick från den egna kroppens spontana förutsättningar att uttrycka känslor och gestalta det hon hörde i musiken. Dansen var enligt henne en av de grundläggande konstarterna, tillsammans med musiken, måleriet och skulpturen, men hade blivit bortglömd under århundradenas lopp. Denna konst med rötter i antiken vill hon nu återuppväcka och sprida genom sina föreställningar och sin skola. För Isadora Duncan var alltså det individuella konstnärliga uttrycket det viktiga. Emile Jacques-Dalcroze system är konstruerat för att lära ut en undervisningsmetod. ”La metode” som han kallade den bygger på kombinationen av rörelse och musik. Eleverna lär sig att omsätta de olika rytmiska värdena i musiken till rörelser. Musikens tempi, rytm, nyanser och stil återgavs i rörelser, som fanns noggrant noterade. En fjärdedelsnot i ett pianissimo uttrycktes annorlunda än till exempel en halvnot i forte. Vidare spelade den naturliga andningen en stor roll.
Metoden skulle användas i undervisning av barn, då han ansåg att den dels var överlägsen den vanliga musikundervisningen, dels att rytmiken i sig hade en välgörande verkan på barns allmänna utveckling, även med avseende på temperament och karaktär. För Louise Wikström som redan före resan till Genève hade varit engagerad i ett försök att reformera gymnastiken för flickor hade Jacques-Dalcrozes teorier ett särskilt intresse. Den undervisning som meddelades på GCI byggde på de traditionella militära övningarna med huvudsakligen hårda och muskelstärkande övningar. Undervisningen vid Dalcrozes sommarkurs skedde vanligen i grupp men Anna fick flera sessioner på tu man hand med professorn. Hon berättade då om Isadora Duncans skola i Berlin och demonstrerade de rörelser hon lärt sig där och han antecknande och översatte rörelserna till notvärden. Det skulle också visa sig att den långa musikutbildning Anna hade bakom sig inte var bortkastad för när hon berättade om vad hon gjort tidigare men att hon nu ville ägna sig åt dans och rytmisk gymnastik utbrast han ”Mais vous etes née pour la Methode” – ni är som född för Metoden! Han menade att hennes bakgrund var perfekt för att uppfylla Metodens mål – att utveckla det musikaliska sinnet och känslan för god plastik. Båda Anna och Lisa åkte hem mycket nöjda efter en månad i Genève, ja, de var så nöjda att de nästa sommar, 1907, upprepade resan, först till Berlin och Isadora Duncans skola, sedan till Dalcroze-seminariet. Under vintern hade Anna fortsatt sin träning enligt deras respektive metoder och hon hade även, efter förebild av Duncan, studerat antik skulptur på Nationalmuseum och Gustaf III antikmuseum. Hon koreograferade några danser till klassisk musik att visa upp för Isadora Duncan och fick veta att de var helt i förebildens anda. I slutet av september 1907, efter hemkomsten från Berlin och Genève annonserade Louise Wikström och Anna Behle att de skulle öppna Sveriges första ”Duncanskola”. De tryckte också upp en folder som pryddes med en antik kvinnogestalt.
Skolan var inhyst i en fyrarumsvåning på Brahegatan 45. Ett stort rum blev lektionssal, ett mindre omklädningsrum, de övriga två var bostad. Det saknades både elektricitet, värme och badrum. Lektionssalen inreddes efter Duncanmodell med en heltäckande matta – man skulle ju dansa barfota – och gipskopior av antika statyer och friser prydde väggarna. Belysningen kom från fotogenlampor. Louise hade bekostat en flygel och hon hade även fått en ribbstol monterad på en vägg. Skolans öppnande fick stor uppmärksamhet i pressen, det var frågan om en av de allra första dansskolorna, operans balettskola rekryterade ju bara för eget behov. Svenska Dagbladet skrev: ”Om alla de mammor och pappor, all den ungdom som hyllade Isadora har kvar blott en bråkdel av sin forna hänryckning, borde det plastikinstitut, som frökan Anna Behle öppnar nu den 1 oktober i en trevlig våning i huset n:r 45 Brahegatan – spårvagn strax i närheten – med från Centralinstitutet utexaminerad gymnastikdirektören frökan Louise Wikström som biträdande lärarinna, komma att få framgång”. Den första elevkullen bestod av tio flickor som tre gånger i veckan kom till Brahegatan för att ”gå efter noter” för Louise Wikström och ”dansa plastik” för Anna Behle. Louise var under denna tid, år 1904-08, ordförande för föreningen G.C.I., den förening för kvinnliga gymnaster som bildats 1902. Naturligtvis ville hon gärna intressera sina kollegor i föreningen för de nya lärdomar hon fått i Genève. Men att föra in element av rytmik och plastik i den svenska gymnastikundervisningen skulle visa sig möta hårt motstånd. I november 1907, kort efter etablerandet av Duncan-skolan höll hon ett föredrag i föreningen där hon presenterade Dalcrozes idéer varefter hon och Anna Behle demonstrerade rörelserna till pianomusik. Den enda kommentaren från auditoriet var ett förslag att man i stället skulle spela Björneborgarnas marsch, som ju går i jämn 4/4-delstakt och inte besvära sig med halvnoter, punkterade åttondelar och dylikt. 1909, vid en fortbildningskurs för föreningen G.C.I.s medlemmar tog Louise åter upp frågan och föreslog att Anna skulle komma och göra en demonstration av rytmisk gymnastik, vilket medgavs efter en lång debatt. Det blev ingen direkt succé. Efter demonstrationen klev den kvinna som skulle ha nästa lektion fram och sa att ”nu har vi hört om rytm i en hel timma, nu ska det bli dans” och höll så en lektion om folkdans. Nu, hundra år senare, måste man undra varför motståndet var så starkt. Redan långt tidigare hade Hjalmar Ling, GCIs dåvarande ledare, velat införa den estetiska gymnastiken för flickor, där det ingick element av dans som folkdans och sånglekar. Detta försvann dock efter några år och då Louise försökte reformera undervisningen var man tillbaka i ”kommandogymnastiken” det vill säga läraren ger ett lystrings- och ett verkställinghetsord och eleverna gör som de blir beordrade. Till exempel ” armar uppåt sträck!” och allas armar far mot taket. Att låta rörelsen komma ur musiken låg tydligen alltför långt från det invanda. Det skulle dröja till efter första världskriget innan nästa fortbildningskurs anordnades och då hade vinden vänt. Anna Behle hade under tiden drivit sin skola med stor framgång och själv bildat en danstrupp som gav uppvisningar. Tillsammans hade Anna Behle och Louise Wikström förändrat synen på dans och gymnastik i Sverige
|
