Den kvinna som kom att introducera den fria dansen i Sverige hette Anna Behle. Hennes namn är helt glömt utom av de särskilt intresserade. Men historien om hur det gick till är väl värd att berätta.

Anna Behles hela liv är egenartat. Mycket av det ville hon själv inte avslöja, på grund av de sociala restriktioner som fanns på den tiden, i början på 1900-talet. Hon var född utom äktenskapet, växte upp i en fosterfamilj, utbildades i musik och tog en organistexamen, studerade sång och pianospel vid Musikaliska Akademin, reste till Paris och studerade solosång där och prövade vid hemkomsten in på Operan, där hennes röst ansågs ren och klar men för liten.

Så förändrades allt genom att hon såg Isadora Duncan dansa på Östermalmsteatern i Stockholm år 1906. Detta var en uppenbarelse. Vid 30 års ålder bestämde hon sig för att ägna sitt liv åt dans.

Så resväskorna packades och färden gick till Grünewald strax utanför Berlin där Duncanskolan låg. Annas medföljande väninna, Louise Wikström, var en mer prosaisk person och ansåg att detta svärmeri inte ledde till något.

Så paret reste vidare till Genève, där de anmälde sig till professor Emile Jacques-Dalcroze sommarseminarium. Jacques-Dalcroze hade utarbetat ett system för undervisning i rytmisk gymnastik och dans, framför allt för barn, ”la metode”, kombinationen av rörelse och musik, som börjat sprida sig Europa.

Väl hemkomna till Stockholm var framtiden utstakad. Anna Behle skulle tillsammans med Louise Wikström öppna en dansskola, byggt på Duncans och Dalcroze tekniker.

På hösten 1907, efter ännu en sommarsejour i Berlin och Genève var så dagen inne. Man hade hyrt en fyrarumsvåning på Brahegatan 45 (huset är tyvärr rivet). Där fanns inget elektriskt ljus, ingen centralvärme eller badrum. Detta löstes med kakelugnar, fotogenlampor och en dusch bakom ett förhänge i serveringsrummet. Ett stort rum blev lektionssal, ett mindre omklädningsrum, de övriga två skulle vara bostad för vännerna och ett hembiträde – någon skulle ju sköta hushållet och tända alla brasorna.

Lektionssalen var inredd med en heltäckande matta – man skulle dansa barfota enligt Duncanmodell - Louise hade bekostat en flygel, varifrån Anna Behle ledde övningarna, och hon hade även låtit sätta upp en ribbstol. Louise var utbildad gymnastikdirektör och ämnade ha egna grupper. På väggarna satt reliefer och små statyetter med antikta motiv. Isadora Duncan var starkt inspirerad av den antika konsten.

I slutet av september annonserades i tidningarna att Anna Behle och Louise Wikström skulle öppna ett plastikinstutut i Duncans efterföljd. De hade förberett företaget noga, både för sig själva och hos publiken.

Anna Behle skriver i sina opublicerade minnen: ”Under det år som följde (mellan det första besöket hos Duncan och Dalcroze, min anmärkning) fortsatte jag en energisk träning för den bana jag nu på allvar gått in för. Duncans övningar genomarbetades noggrant. Jag komponerade också små danser efter klassisk musik och jag studerade med hänförelse antik konst. Jag ’upptäckte’ Nationalmuseum och de skatter vi där äga av antika konstverk och kopior.”

De små danserna visade Anna för Isadora Duncan på sommaren 1907 och omdömet blev att ”de visade prov på den anda som skolan avsåg”.

Anna Behle var inte okänd för stockholmspubliken då Plasikinstitutet öppnade. Hon hade givit Privat-Soiréer, det vill säga konserter som hon själv arrangerade. Progammet för en sådan, daterat 5 april 1906 i Vetenskapsakademin hörsal, visar att hon bland annat sjöng en aria ur Gounods opera Cinque-mars, fyra sånger av Peterson-Berger samt sånger på danska och norska, möjligen av Grieg och Nielsen.

Vidare hade hon skrivit artiklar i tidningar och tidskrifter om dansens betydelse som den ursprungliga konstarten. Hon hade skrivit en artikel i Svenska Dagbladet, ”Ett besök hos Isadora Duncan” och samma tidning hade strax före parets avresa haft en artikel om Dalcroze-institutet, ”En ny metod för barnenes musikaliska och plastiska uppfostran.”

I Bonniers Månadshäfte publicerade Anna 1907 en artikel om nyttan av dans. Över huvud taget kan man märka att nyttoaspekten av den rytmiska gymnastiken och plastiska dansen särskilt betonades. Texten kan läsas som en programförklaring för Plastikinstitutet.

Här finns meningar om vikten av kroppslig fostran för kvinnor, åberopande de klassiska kroppsidealen efter Plato. Den moderna människan – man eller kvinna – tar inte rätt hand om sin kropp, hävdar artikeln. ”Bleka, kutryggiga, med framskjutna hakor slängande armar och energilöst trippande” kunde man se folk på Stockholms gator.

Inte heller barn uppfostrades rätt .”Rubbade kroppsfunktioner i form av oregelbundenheter i blodomloppet och matsmältningen, rund rygg, platt bröst, snedhet i höfterna, platta eller på annat sätt deformerade höfter, se där endast alltför vanliga sviter av skolans ensidiga intelligensarbete” Detta kan avhjälpas med ”denna viktiga fysiska fostran som vårt nuvarande undervisningssystem absolut negligerar.”

Artikeln fortsätter: ”Vad bör vi då göra – först och främst fordras tid. Det oerhört ensidiga skolplugget, som omöjliggör en rationell kroppsvård, måste inskränkas. Giv barnet tid att sköta sin kropp så att det kan utveckla sin intelligens”

Artikeln är undertecknad Anna Behle men åsikterna speglar också Louise Wikströms åsikter. Hon var utbildad gymnastikdirektör på GCI (Gymnastiska Centralinstitutet) och ordförande i de kvinnliga gymnasternas förening 1904-08.

I slutet av september 1907 annonserades i alla Stockholms tidningar om den nya Duncanskolan. Anna och Louise, kallad Lisa, lät även trycka ett prospekt med en skön antik kvinnogestalt på framsidan som lades ut i lämpliga musikhandlares skyltfönster. Gensvaret var överväldigande, först från pressen som publicerade artiklar om det nya plastikinstitutet tillsammans med intervjuer av Anna Behle. Louise håller sig i bakgrunden trots att hon svarade för en del av undervisningen.

Svenska Dagbladet skrev: ”Om alla de mammor och pappor, all den ungdom som hyllade Isadora har kvar blott en bråkdel av sin forna hänryckning, borde det plastikinstitut som fröken Anna Behle öppnar nu den 1 oktober i en trevlig våning i huset n:r 45 Brahegatan – spårvagn strax i närheten – med från Centralinstitutet utexaminerad gymnastikdirektören fröken Louise Wikström som biträdande lärarinna, komma att få framgång”

Den första elevkullen bestod av tio flickor som tre gånger i veckan kom till Brahegatan för att ”gå efter noter” för Louise Wikström och ”dansa plastik” för Anna Behle. Anna har i sina opublicerade memoarer nämnt någras namn: Gurli Holm, Gabo och Jeanna Falk, Sonja Derkert, Anna Kohrtz.

Skolan fick också vuxna elever - Toija Öster, som hade börjat som teckanre visade sig enligt Anna Behle en ” verklig begåvning för plastik och dans”. Hon skulle senare komma att avlägga examen i Dalcroze-metoden och bli en av metodens mest framstående lärare. Konstnären Olga Raphael var en annan intresserad elev. Hon blev så småningom skådespelare. Hos Behle koreograferade hon danser. Maggie Gripenberg kom resande från Helsingfors för att bli privatelev då hon inte ville ingå i någon grupp.

Under det första verksamhetsåret, 1907-08 växte inresset stadigt och tidningarna skickade regelbundet reportrar som ville se en lektion och göra intervjuer vilket resulterade i reklamnyttiga artiklar.

Anna Behle blev själv ombedd att skriva om dans vilket hon gärna gjorde, bland annat i Svenska Dagbladet, fyra långa artiklar om dansens återfödelse som konstart, i tidskriften Thalia om danskonstens renässans, i Ord och Bild, i Idun, där rubriken var ”Kroppen, själens tolk”, i Bonniers Månadhäfte (se ovan). Hon har en livlig stil och texten flyter lätt.

Våren 1908 kom fler elever, både barn och vuxna. Institutets växte ur den enda våningen på Brahegatan 45, så när familjen under hade flyttat ( på grund av det myckna springandet i porten och ljuden från lektionerna förmodar Anna) från våningen så hyrde Anna även den och inredde den på samma sätt.

Flickornas föräldrar och deras bekanta visade också stort intresse och trängdes ofta i den inte alltför stora tamburen för att titta på, berättar Anna. Till slut var dettvunget att inskränka besöken till högst två gånger i veckan, något som barnen jublade över eftersom mammorna ofta la sig i undervisningen.

En annan grupp som började visa Anna och Lisa sin uppskattning var konstnärer som likt Degas kunde sitta och skissa under lektionerna. Anna nämner Carl Milles, som skrev en notis för att stödja Plastikinstutet :” när man haft tillfälle att se en skara små englamänniskor, som så naturligt översätta musikens modulering i rörelse med sina kroppar, då kan jag ej låta bli att pröva papper och bläck”.

På våren 1908, efter det första verksamhetesåret hade institutet haft tre kurser med sammalagt trettio barn, förutom ett tjugotal vuxna som tagit privatlektioner. Detta var ett resultat över förväntan.

Helsingfors Dagblad skriver. ”Icke allenast barn, utan även äldre personer deltaga i kurserna. En av eleverna är 60 år. Fördelade i särskilda grupper infinna de sig på olika tider varför fröken Behle flere timmar om dagen (min kursivering) är upptagen med sin undervisning.”

”Hösten 1908 tyckte Lisa och jag att flera av våra duktiga elever nog kunde visas upp för en större publik” skriver Anna. Den 16 december gick plastikinstitutets första uppvisning av stapeln i Kvinnoklubbens lokal på Grevgatan 24.

Uppvisningen hade föregåtts av noggranna förberedelser vad gäller själva programmet, vilka som skulle medverka, ett femtontal flickor i olika åldrar. Programmet inleddes med gymnastiska övningar där alla elever deltog, sedan följde rytmisk gymnastik, först med de yngre, sedan med de äldre flickorna. Denna del av programmet avslutades med plastiska övningar för elever ur båda grupperna.

Programmets andra del bestod av dansövningar: studie, ensemble,menuette och solo. Därefter följde en offerdans, komponerad och utförd av Olga Raphael och en Valsétude, med Anna Kohrtz. Programmet avslutades med en bollek. Anna ackompanjerade programmet från flygeln.

Evenemanget rapporterades naturligtvis i pressen: ”Omdömet om onsdagens uppvisning kan ej bliva annat än berömmande. De unga flickorna i sina enkla, tunna dräkter – vita för de mindre eleverna och enfärgat violetta för de större – visade en väl behärskad harmoni i sina rörelser och flera av uppvisningsprogrammets nummer var helt enkelt förtjusande.”

Offerdansen ”tillvann sig publikens odelade beundran, likaså en valse étude, dansad efter Donauwellens toner. En menuette som utfördes förtjänar även att nämnas och en solodans av en 6 à 7-års tös var ofantligt näpen”.

På inbjudningskorten stod att ”alla bifallsyttringar” under pågående uppvisning ”undanbedes vördsamt”. Trots detta ”smattrade applåderna allt emellanåt och med stor styrka när den lyckade uppvisningen var slut”.

Anna Behle var nu utan tvekan landets ledande auktoritet på plastiska dans och rytmisk gymnastik.

Anna Lindhagen, känd stockholmsprofil, skrev i Dagens Nyheter 16 december 1908 ”Heder och tack åt fröken Anna Behle och hennes medhjälpare fröken Wikström som haft företagsamhet nog att här i Stockholm ge såväl barn som äldre tillfälle att utveckla sin kropp plastiskt, ja man kan ju rentav börja drömma om en kommande mänsklighet där rörelsernas harmoni och skönhet spela en roll av helt annan betydelse än man så ofta sett i vår rätt klumpiga värld.”