Vid förra sekelskiftet åkte en ung kvinna från
Stockholm till Paris för att studera musik. Hon gjorde det trots att hennes
lärare vid Musikaliska Akademien avrådde, men som hon säger i sina opublicerade
memoarer ”vilken ung kvinna kunde tacka nej till ett sådant erbjudande”.
Vad erbjudandet gick ut på vet vi inte
riktigt, det tillhör en av de många mysterierna i denna unga dams liv, men
uppenbarligen möjliggjorde det för Anna Behle, för så var hennes namn, att resa
först till södra Frankrike, för att bättra på sin franska, och sedan kosta på
sig privata lärare (två stycken) och boende i en pension under närmare tre år.
Anna Behle växte upp som Anna Granbäck hos
fosterföräldrar utanför Flen och gick så småningom i flickskolan i Nyköping.
Hennes fostermor ansåg att hon var högt begåvad och redan vid fyra års ålder
gladde den lilla flickan omgivningen med att sjunga skillingtryck och andra
populära visor som hon själv ackompanjerade på ett litet handklaver.
När Anna hade gått ut flickskolan, där hon
fått undervisning i pianospel som det anstod en flicka av god familj på den
tiden, flyttade hon till Uppsala där hennes riktiga mamma nu höll hushåll för
den äldre brodern som läste medicin.
Senare i livet, när hon blivit berömd, skrev
Anna Behle sina memoarer som hon säkert hade tänkt publicera. Där kallar hon
sin mor för ”moster Sofie”, men i ett efterlämnat fotoalbum finns ett foto av
en vacker ung kvinna i uppsatt hår. Under det står skrivet ”min mamma”. Så alla
visste men det fick inte sägas. Anna var nämligen vad som då kallades ”oäkta”
barn till en gammal herre, baron August Theodor Adelswärd, och en ung piga,
Sofie Nygren, på godset Stäringe i Sörmland. Paret hade två barn, så
Uppsalastudenten var Annas riktiga bror.
I Uppsala började Annas musikstudier på
allvar. Hon spelade piano för Adrian Dahl, en då välkänd men numera bortglömd
pedagog och tonsättare, och tog så småningom organistexamen med hjälp av Albert
Lindström, organist i Jacobs församling, Stockholm, dit familjen flyttade. 1898
prövade hon och kom in på Musikaliska Akademin, gick fem terminer i
solosångsklassen. Uppmuntrad av sin väninna Julia Clausen prövade hon även till
operan men där ansågs hennes röst för liten. Väninnan kom däremot in och blev
så småningom en av våra stora sångerskor med internationell karriär, bland
annat på Metropolitan. Hon utnämndes till hovsångerska 1923.
Så fick alltså Anna ett erbjudande om
sångstudier i Paris. Sommaren innan, 1899, hade hon varit elev hos Lotten von
Feilitzen i dennas hem utanför Linköping. Lottens pappa hette Adolf Fredrik
Lindblad och far och dotter hade innan hon gifte sig med Urban von Feilitzen
och flyttade från Uppsala till Lövinsborgs gård tillsammans arbetat med att
driva hans musikskola. Det gick bara ett
år efter bröllopet innan pappan avvecklade musikskolan i Uppsala och flyttade
till sin dotter och måg. Där byggdes ett kombinerat bonings- och musikhus på
tomten och ett musikaliskt sällskapsliv startade. Men detta är egentligen en
historia för sig.
Anna har berättat om den underbara sommaren på
Lövingsborg i sina opublicerade memoarer och det finns även bevarade brev från
Lotten till Anna i Frankrike.
Att komma in på Conservatoire i Paris var det
inte tal om, den undervisning som man kunde få fanns i de många ”cour” som
drevs av olika pedagoger, ofta pensionerade sångare från de olika operahusen i
Paris (stora Operan, Opera Lyrique, Opera Comique et c.) Dessa lektioner
betalades privat och kunde leda till att man så småningom kom in på
konservatoriet.
Anna hade tillbringat vinter och våren hos en
familj i närheten av Bordeaux för att bättra på sin franska. Hon anlände till
Paris på höstkanten och hade fått sig en sångpedagog rekommenderad.
Hans namn var Eugène Crosti (1833-1909), han
var sångare, (baryton) och utbildad vid Conservatoire och sedan verksam vid
Opéra-Comique där han debuterade 1857 och hade roller som till exempel Falstaff
i En midsommarnattsdröm.
När Anna blev hans elev var han sedan länge
”pensionnaire” från Opéra Comique och han tvingades 1903 sluta med sina
sångklasser på konservatoriet på grund av ålder. Han var alltså alldeles i
slutet av sin karriär då han blev Anna Behles sånglärare.
Anna beskriver hur hon går till hans studio,
att han då alltid går in i intilliggande rum och uppmanar henne att sjunga
mycket starkt - ”crier, mon enfant, vous chantez comme dans une chambre à
coucher” (skrik, mitt barn, ni sjunger som i ett sovrum) som det står i
memoarerna.
Anna känner sig inte alls nöjd med sin lärare,
hon måste ha klagat i ett brev till sin kära Lotten von Feilitzen för i det
bevarade svaret kan man läsa följande: ”det svider i mig att du skall offra tid
och pengar utan att tycka att du får någon verklig behållning. Jag hade
inbillat mig att i Paris skulle de just kunna utbilda en sådan röst som din med
den lätthet för koloratur som du har men kanske vilja de göra dig till
Wagnersångerska och det kommer du aldrig att duga till”
Slutligen vågar Anna klaga hos maestrons
assistent och denna blir inte alls förvånad över att Anna är missnöjd - ”mais
voyons, il prends son bain des pieds à cette heur ci” - det är ju den tiden har
tar fotbad”. Det tyckte Anna var väl
magstarkt för 25 franc i timmen så efter det bytte hon lärare och kom i stället
till cour Wartel.
Emile Wartel (1834-?) var son till en berömd
sångare, François Wartel - ja, han var så berömd att när han dog 1882 stod det
en notis både i Nordisk Musiktidende och i Svensk musiktidning samt i The
Musical Times från London. Möjligen hade detta för svensk del att göra med att
han i sin tid varit Kristina Nilssons lärare.
Sonen hade 1894 gett ut en bok med sin och
faderns metod, Comment on devient chanteur
(Hur man blir sångare) tillägnad fadern. Undertiteln lyder ”tolv övningar för
alla röster, uppdelade dag för dag”. Vidare står att om man bara följer dessa
övningar till punkt och pricka kommer rösten att utvecklas och man kommer att
kunna sjunga helt av sig själv. Med tanke på alla som gick i cour i Paris borde
denna handledning varit en given bästsäljare.
Anna trivdes väl i cour Wartel. Hon blev god
vän med en ung kvinna, Marthe Mallet som ackompanjerade eleverna på piano, och
på dennas inrådan flyttade Anna från sitt lilla pensionat där det mest bodde
skandinaver och hon alltså talade mest svenska till en fransk familj, Martes
egen, som tog emot inackorderingar. Nu blev det mer övning i franska.
Och i sång. Monsieur Wartel hade en väl
utvecklat system, som hade med själva tonbildningen att göra. I sin bok
förklarar han att ”alla övningar skall göras långsamt och att man inte skall
forcera tonen. Det gäller främst att lära sig andas, genom att öppna munnen
helt och att andas ut genom att använda diafragman, som ensam skall reglera den
vokala andningen”.
Sedan följer en rad övningar som i noterna ser
ut som skalor och dessa skall utföras med öppen mun. Efter en månad eller två,
då man lärt sig att ge rösten ”charme et égalité”, kommer steg två ”plus important” då man sjunger samma skalor men
nu med stängd mun under lika lång tid. Först därefter ökar övningarna i
svårighetsgrad.
I veckotidningen Le Menestrel (Trubaduren)
kunde man på höstkanten läsa om alla cours som tog emot elever, till exempel
Monsieur eller Madame Si-eller-så från Konservatoriet eller Operan öppnar sin
cour för inskrivning, adress så och så. På våren hade man uppvisningar och
konserter och då kan det stå: ”Mycket angenäm kväll hos Madame B. som visade
sina elever i Salle Hoche” eller att man kunnat beundra en (möjligen) svensk
sångerska ”mademoiselle de Klint i ‘Avec Stella’ av Fauré”.
Anna berättar i memoarerna om sin egen
Paris-debut i ett liknande sammanhang, en soirée musicale som Skandinaviska Föreningen
anordnat på KFUM, där hon sjöng svenska folkvisor. Det var förresten då hon
ändrade sitt namn från Granbäck till Behle. Grand Bec på franska betyder stor
näsa eller ”snok” som vi skulle säga (egentligen näbb) och det var ju inget
vidare namn att börja en karriär med, särskilt som Anna ansåg att hon hade en
stor näsa. Behle var ett påhittat namn, som Garbo, och skulle gå att uttala på
många språk.
På våren 1903 deltog Anna i cour Wartels
elevuppvisning på Salle Pleyel inför en fulltalig publik. Med hjälp av accompanjatrisen
Marthe hade hon studerat in flera operapartier, bland andra Grevinnans roll i
Figaros Bröllop, Louise i Charpantiers opera med samma namn och Mignon.
”Jag bävade för att uppträda inför en så stor
publik, helst som rösten ej varit så bra på sista tiden och jag plågades av en
tilltagande trötthet i halsen. Men det gick över förväntan bra. Min lärare
strålade av glädje och det blev ihållande applåder och extranummer.”
Maestro Wartel tyckte nu att Anna borde ta ett
engagemang under sommaren och ordnade en rad provsjungningar för henne. Hon
fick engagemang vid en operatrupp som under sommaren och hösten skulle uppträda
på franska badorter. Strax innan turnén skulle starta upplöstes emellertid
kompaniet och Anna stod utan jobb och med sinande kassa. Detta blev slutet för
hennes tid i Frankrike.
När hon så småningom kommit hem till Stockholm
hade Anna möjligen tänkt skapa en cour Behle, efter parisiskt mönster. Men av
det blev inget. Dansen kom i vägen. I maj 1906 gästspelade Isadora Duncan på Östermalmsteatern
på Karlavägen i Stockholm och dit gick Anna med en väninna. Efteråt var hela
livet förändrat - ”det är detta jag vill göra, jag vill dansa” förklarade hon
för väninnan.
Och så började en ny karriär. Men det är en
helt annan historia.
|