Vid förra sekelskiftet åkte en ung kvinna från Stockholm till Paris för att studera musik. Hon gjorde det trots att hennes lärare vid Musikaliska Akademien avrådde, men som hon säger i sina opublicerade memoarer ”vilken ung kvinna kunde tacka nej till ett sådant erbjudande”.

Vad erbjudandet gick ut på vet vi inte riktigt, det tillhör en av de många mysterierna i denna unga dams liv, men uppenbarligen möjliggjorde det för Anna Behle, för så var hennes namn, att resa först till södra Frankrike, för att bättra på sin franska, och sedan kosta på sig privata lärare (två stycken) och boende i en pension under närmare tre år.

Anna Behle växte upp som Anna Granbäck hos fosterföräldrar utanför Flen och gick så småningom i flickskolan i Nyköping. Hennes fostermor ansåg att hon var högt begåvad och redan vid fyra års ålder gladde den lilla flickan omgivningen med att sjunga skillingtryck och andra populära visor som hon själv ackompanjerade på ett litet handklaver.

När Anna hade gått ut flickskolan, där hon fått undervisning i pianospel som det anstod en flicka av god familj på den tiden, flyttade hon till Uppsala där hennes riktiga mamma nu höll hushåll för den äldre brodern som läste medicin.

Senare i livet, när hon blivit berömd, skrev Anna Behle sina memoarer som hon säkert hade tänkt publicera. Där kallar hon sin mor för ”moster Sofie”, men i ett efterlämnat fotoalbum finns ett foto av en vacker ung kvinna i uppsatt hår. Under det står skrivet ”min mamma”. Så alla visste men det fick inte sägas. Anna var nämligen vad som då kallades ”oäkta” barn till en gammal herre, baron August Theodor Adelswärd, och en ung piga, Sofie Nygren, på godset Stäringe i Sörmland. Paret hade två barn, så Uppsalastudenten var Annas riktiga bror.

I Uppsala började Annas musikstudier på allvar. Hon spelade piano för Adrian Dahl, en då välkänd men numera bortglömd pedagog och tonsättare, och tog så småningom organistexamen med hjälp av Albert Lindström, organist i Jacobs församling, Stockholm, dit familjen flyttade. 1898 prövade hon och kom in på Musikaliska Akademin, gick fem terminer i solosångsklassen. Uppmuntrad av sin väninna Julia Clausen prövade hon även till operan men där ansågs hennes röst för liten. Väninnan kom däremot in och blev så småningom en av våra stora sångerskor med internationell karriär, bland annat på Metropolitan. Hon utnämndes till hovsångerska 1923.

Så fick alltså Anna ett erbjudande om sångstudier i Paris. Sommaren innan, 1899, hade hon varit elev hos Lotten von Feilitzen i dennas hem utanför Linköping. Lottens pappa hette Adolf Fredrik Lindblad och far och dotter hade innan hon gifte sig med Urban von Feilitzen och flyttade från Uppsala till Lövinsborgs gård tillsammans arbetat med att driva hans musikskola. Det gick bara ett år efter bröllopet innan pappan avvecklade musikskolan i Uppsala och flyttade till sin dotter och måg. Där byggdes ett kombinerat bonings- och musikhus på tomten och ett musikaliskt sällskapsliv startade. Men detta är egentligen en historia för sig.

Anna har berättat om den underbara sommaren på Lövingsborg i sina opublicerade memoarer och det finns även bevarade brev från Lotten till Anna i Frankrike.

Att komma in på Conservatoire i Paris var det inte tal om, den undervisning som man kunde få fanns i de många ”cour” som drevs av olika pedagoger, ofta pensionerade sångare från de olika operahusen i Paris (stora Operan, Opera Lyrique, Opera Comique et c.) Dessa lektioner betalades privat och kunde leda till att man så småningom kom in på konservatoriet.

Anna hade tillbringat vinter och våren hos en familj i närheten av Bordeaux för att bättra på sin franska. Hon anlände till Paris på höstkanten och hade fått sig en sångpedagog rekommenderad.

Hans namn var Eugène Crosti (1833-1909), han var sångare, (baryton) och utbildad vid Conservatoire och sedan verksam vid Opéra-Comique där han debuterade 1857 och hade roller som till exempel Falstaff i En midsommarnattsdröm.

När Anna blev hans elev var han sedan länge ”pensionnaire” från Opéra Comique och han tvingades 1903 sluta med sina sångklasser på konservatoriet på grund av ålder. Han var alltså alldeles i slutet av sin karriär då han blev Anna Behles sånglärare.

Anna beskriver hur hon går till hans studio, att han då alltid går in i intilliggande rum och uppmanar henne att sjunga mycket starkt - ”crier, mon enfant, vous chantez comme dans une chambre à coucher” (skrik, mitt barn, ni sjunger som i ett sovrum) som det står i memoarerna.

Anna känner sig inte alls nöjd med sin lärare, hon måste ha klagat i ett brev till sin kära Lotten von Feilitzen för i det bevarade svaret kan man läsa följande: ”det svider i mig att du skall offra tid och pengar utan att tycka att du får någon verklig behållning. Jag hade inbillat mig att i Paris skulle de just kunna utbilda en sådan röst som din med den lätthet för koloratur som du har men kanske vilja de göra dig till Wagnersångerska och det kommer du aldrig att duga till”

Slutligen vågar Anna klaga hos maestrons assistent och denna blir inte alls förvånad över att Anna är missnöjd - ”mais voyons, il prends son bain des pieds à cette heur ci” - det är ju den tiden har tar fotbad”. Det tyckte Anna var väl magstarkt för 25 franc i timmen så efter det bytte hon lärare och kom i stället till cour Wartel.

Emile Wartel (1834-?) var son till en berömd sångare, François Wartel - ja, han var så berömd att när han dog 1882 stod det en notis både i Nordisk Musiktidende och i Svensk musiktidning samt i The Musical Times från London. Möjligen hade detta för svensk del att göra med att han i sin tid varit Kristina Nilssons lärare.

Sonen hade 1894 gett ut en bok med sin och faderns metod, Comment on devient chanteur (Hur man blir sångare) tillägnad fadern. Undertiteln lyder ”tolv övningar för alla röster, uppdelade dag för dag”. Vidare står att om man bara följer dessa övningar till punkt och pricka kommer rösten att utvecklas och man kommer att kunna sjunga helt av sig själv. Med tanke på alla som gick i cour i Paris borde denna handledning varit en given bästsäljare.

Anna trivdes väl i cour Wartel. Hon blev god vän med en ung kvinna, Marthe Mallet som ackompanjerade eleverna på piano, och på dennas inrådan flyttade Anna från sitt lilla pensionat där det mest bodde skandinaver och hon alltså talade mest svenska till en fransk familj, Martes egen, som tog emot inackorderingar. Nu blev det mer övning i franska.

Och i sång. Monsieur Wartel hade en väl utvecklat system, som hade med själva tonbildningen att göra. I sin bok förklarar han att ”alla övningar skall göras långsamt och att man inte skall forcera tonen. Det gäller främst att lära sig andas, genom att öppna munnen helt och att andas ut genom att använda diafragman, som ensam skall reglera den vokala andningen”.

Sedan följer en rad övningar som i noterna ser ut som skalor och dessa skall utföras med öppen mun. Efter en månad eller två, då man lärt sig att ge rösten ”charme et égalité”, kommer steg två ”plus important” då man sjunger samma skalor men nu med stängd mun under lika lång tid. Först därefter ökar övningarna i svårighetsgrad.

I veckotidningen Le Menestrel (Trubaduren) kunde man på höstkanten läsa om alla cours som tog emot elever, till exempel Monsieur eller Madame Si-eller-så från Konservatoriet eller Operan öppnar sin cour för inskrivning, adress så och så. På våren hade man uppvisningar och konserter och då kan det stå: ”Mycket angenäm kväll hos Madame B. som visade sina elever i Salle Hoche” eller att man kunnat beundra en (möjligen) svensk sångerska ”mademoiselle de Klint i ‘Avec Stella’ av Fauré”.

Anna berättar i memoarerna om sin egen Paris-debut i ett liknande sammanhang, en soirée musicale som Skandinaviska Föreningen anordnat på KFUM, där hon sjöng svenska folkvisor. Det var förresten då hon ändrade sitt namn från Granbäck till Behle. Grand Bec på franska betyder stor näsa eller ”snok” som vi skulle säga (egentligen näbb) och det var ju inget vidare namn att börja en karriär med, särskilt som Anna ansåg att hon hade en stor näsa. Behle var ett påhittat namn, som Garbo, och skulle gå att uttala på många språk.

På våren 1903 deltog Anna i cour Wartels elevuppvisning på Salle Pleyel inför en fulltalig publik. Med hjälp av accompanjatrisen Marthe hade hon studerat in flera operapartier, bland andra Grevinnans roll i Figaros Bröllop, Louise i Charpantiers opera med samma namn och Mignon.

”Jag bävade för att uppträda inför en så stor publik, helst som rösten ej varit så bra på sista tiden och jag plågades av en tilltagande trötthet i halsen. Men det gick över förväntan bra. Min lärare strålade av glädje och det blev ihållande applåder och extranummer.”

Maestro Wartel tyckte nu att Anna borde ta ett engagemang under sommaren och ordnade en rad provsjungningar för henne. Hon fick engagemang vid en operatrupp som under sommaren och hösten skulle uppträda på franska badorter. Strax innan turnén skulle starta upplöstes emellertid kompaniet och Anna stod utan jobb och med sinande kassa. Detta blev slutet för hennes tid i Frankrike.

När hon så småningom kommit hem till Stockholm hade Anna möjligen tänkt skapa en cour Behle, efter parisiskt mönster. Men av det blev inget. Dansen kom i vägen. I maj 1906 gästspelade Isadora Duncan på Östermalmsteatern på Karlavägen i Stockholm och dit gick Anna med en väninna. Efteråt var hela livet förändrat - ”det är detta jag vill göra, jag vill dansa” förklarade hon för väninnan.

Och så började en ny karriär. Men det är en helt annan historia.